Supporterfilosofi

Förra helgen gick Kalmar FF upp i Allsvenskan och det gav mig en tankeställare som jag tror att många supportrar nåtts av. Framförallt om man håller på ett lag som inte tillhör toppen varje år och slåss om titlar. Jag såg många supportrar som skrev att detta är deras största stund som Kalmar FF supporter då de inte fick uppleva SM Guldet 2008. Det fick mig att fundera, vill man hellre att ett lag som tillhör mitten av tabellen år efter ska ligga där och inte vara nära att åka men man är också aldrig nära att utmana i toppen. Eller vill man att laget ska åka ut för att sedan få fira ett avancemang igen, att få uppleva en säsong där man vinner matcher och är topplag samtidigt som man får euforin. Det finns många lag som varit i en serie i många många år utan att slåss i varken toppen eller botten. Det är en hemsk känsla att åka ur en serie men kanske är euforin värd det den dagen man går upp igen? 

Jag har tidigare skrivit om mitt supporterskap till Liverpool FC och hur många förluster genom åren är de som gjort att det betyder så extremt mycket när vi vinner saker. Liverpool har vunnit väldigt mycket historiskt så filosofien är inte så applicerbar på just dem men ta en klubb som Fulham. Dem har etablerat sig som en mittenklubb i Premier League och visst de var i Europa League final 2010 men de senaste åren så är de aldrig nära att vinna någon cup, slåss om Europaplatser eller vara nära nedflyttning. Är det då bättre att åka ur för att sedan få fira ett avancemang? Det är en intressant avvägning tycker jag. Man vill ju vara med i högsta ligan och slåss mot de stora oavsett sport eller land men samtidigt hur kul är det att aldrig få uppleva euforin av en uppflyttning eller cuptitel? Crystal Palace och Newcastle vann de inhemska cuperna i England i våras. För Crystal Palace var det den första titeln de vunnit och för Newcastle var det den första titeln på 70 år vilket gör att euforin blir extrem. I Italien brukar man tala om att man kan bli “Gobbi” vilket kan beskrivas som att man blir mätt av titlarna. Juventus som vann Scudetton nio år irad är ett lysande exempel på när supportrarna blev Gobbi. Den sjätte raka ligatiteln för Juventus kan inte känts lika euforisk som den första på 70 år för Newcastle. Det är alltid knepigt att jämföra människors känslor men jag tror ni börjar förstå min poäng.

Håller du på ett lag som Real Madrid, FC Barcelona, Bayern München eller PSG så prenumererar du på att vinna ligan nästintill varje år och då blir en Champions League titel kanske det största. Under våren så slog Arsenal ut Real Madrid i Champions Leagues kvartsfinal vilket ledde till att en av mina bästa kompisar som håller på Arsenal upplevde det största han upplevt som Arsenalsupporter i hans ögon. En av matcherna såg han med sin kusin som håller på Real Madrid som inte blev i närheten av så berörd av att förlora och åka ut ur Champions League. Det är inte så konstigt då Real Madrid har vunnit 15 CL titlar varav 6 av de 12 senaste upplagorna medan Arsenal som bäst har gått till final en gång. Det går att tycka det är lite pinsamt att glädjas så mycket åt en kvartsfinal seger då man borde se på sin klubb som någon som ska utmana om de största titlarna varje år. Jag förstår dock den glädjen för det är så många säsonger av motgångar och kvällar där man förlorat mot Real Madrid, Bayern München etc. 

Jag hoppas ni förstår mina tankar, vill man hellre delta med de bästa eller vill man ta smärtan genom att förlora en final eller åka ur en serie för att euforin ska finnas och bli så stark när ett avancemang eller final till slut vinns. Det går att applicera på allt här i livet, här man en människa som vill ligga på 4+ men aldrig uppleva 6+ upplevelserna eller vill man leva ett liv där det konstant är 2 eller 3+ men när de fantastiska sakerna händer så upplever man de som 5 eller 6+ lättare? 

Helgens måste: Umgås med polare, kolla fotboll och dricka god dryck för att njuta av att tenta samt inlämningen är avklarad. Återstår att se om det gick vägen eller inte.

Helgens ångest: Trelleborgs FF-Örebro SK 15:00 lördag. Två lag med många år i Allsvenskan och i Superettan. Nu ska en av dem lämna svensk elitfotboll i en historisk ångestmatch. Trelleborg håller sig kvar vid seger medan Örebro klarar sig med ett oavgjort resultat. I somras så hade man räknade med att ÖSK skulle åka år men en sommarmercato med bland annat min personliga favorit Joseph Baffo in men kanske framförallt Örebrosonen Ahmed Yasin som stått för 5 mål och 3 assist under hösten gör att hoppet lever. Sen ska man komma ihåg att ett laget som inte går förlorande ur denna striden ändå kommer behöva kvala sig kvar i Superettan. 

Veckans Sjuntorps IF: För drygt en vecka sedan så kommunicerades det att huvudtränare Alexander Karlström, assisterande tränare Johan “Båten” Andersson och assisterande tränare/allting Joakim Eriksson förlänger över 2026s säsong. Väldigt viktigt att tidigt få klart tränaruppsättningen inför nästa säsong för att kunna genomföra ett så bra 2026 som möjligt! Utöver detta har man rekryterat två nya lagledare i Jesper Berntsson och Daniel Wallstedt, två toppenkillar som kommer att bidra till att den redan goda stämningen i laget kommer att bestå samt kliva upp ett par nivåer till. Något som är oerhört viktigt på denna nivån där spelarna inte får betalt utan lägger ned många timmar av sin fritid så är lagsammanhållningen otroligt viktig.

Veckans låt: “Ma il cielo é sempre pie blu” med Rino Gaetano. Simon Bank gick ut med denna låten när han gästade Tutto Balutto och det är en fantastisk låt av den Crotonefödda Rino Gaetano som avled endast 31 år gammal 1981 men sicken låtskatt han har lämnat efter sig!

Min twitter https://x.com/svanteC17

Min mejl svante317@gmail.com

Min instagram https://www.instagram.com/ssvantecorneliussonn/ (Inne max en gång i veckan).