Obrigado Diogo

 En text om sorg och kärlek

Jag är 25 år gammal och har varit väldigt förskonad av sorg. Min mormor dig när jag var 3 år gammal och det har jag inget minne av. Min farfar dog när jag var 15 och min morfar när jag var 16. De var gamla och sjuka. Det var smärtsamt men det fanns en stor portion av att det var en befrielse att de slapp smärtan de upplevde sin sista tid i livet. 

Under våren så dog sportjournalisten Kristian Borell chockartat och det gjorde väldigt ont, ondare än jag kunde föreställa mig. Jag kände inte Kristian fast det kändes som att jag kände Kristian. Jag såg honom i mängder av Eurotalk program, jag läste hans tweets, jag lyssnade på poddar han medverkade i och jag läste tidningen Goal under min uppväxt där han var en flitig skribent. På många sätt lade han grunden för mitt fotbollsintresse. 

Igår fick jag beskedet att fotbollsspelaren Diogo Jota tillsammans med sin bror André Silva omkommit i en bilolycka. Det beskedet kändes som vid Borells bortgång om inte ännu värre. Diogo Jota har spelat för Liverpool Football Club sedan 2020. När jag fick beskedet av en kollega blev jag helt tom och satt framför mitt ärende på skärmen en lång stund utan att kunna göra nånting innan jag fick gå ett varv för att samla mig för att kunna ta mig igenom arbetsdagen. När jag kom hem så kom chocken ikapp mig och efter att scrollat igenom supportrars, motspelare och medspelares reaktioner på sociala medier så rann tårarna omlott. Det senaste dygnet har varit oerhört jobbigt och det kommer vara jobbigt under lång tid. 

Människor som inte supportar en förening, klubb eller artist etc kanske tycker det är konstigt att man kan bli så ledsen över någon man aldrig träffat eller pratat med omkommit. Men lägger man den tid, energi och känslor som jag och så många andra lägger på att följa sin klubb så blir spelarna som sin andra familj eller utökade familj. Diogo Jota har varit en extremt stor del av mitt liv de senaste åren och hans insatser på planen samt ageranden utanför planen har påverkat och betytt oerhört mycket för mig. När livet känts pissigt så har jag alltid kunnat se framemot nästa match med Liverpool där Jota har närvarat. Så många timmar man spenderat ihop och så många minnen som har skapats så är det inte konstigt att det känns som att man förlorat en närstående. 

Diogo Jota gifte sig för knappt två veckor sen och lämnar efter sig fru och tre barn. Det är ogreppbart att ens föreställa sig vad de går igenom. Jag har sett många på sociala medier skriva att fotboll inte betyder något dagar som dessa men jag vill hävda motsatsen. Fotbollen är bäst på att förena vid hemska stunder som dessa. Miljontals människor runtom i världen sörjer en fotbollsspelare men framförallt en pappa, son, partner och fantastisk människa. Tillsammans kommer vi ta oss igenom sorgen. 

Jag och en nära vän spenderade gårdagskvällen ihop och diskuterade allt mellan himmel och jord. Han var väldigt berörd trots att hans lagsympatier inte finns på den röda delen av merseyside. Vi båda upplevde ett ännu större behov av att visa för de människor vi älskar att vi älskar dem medan vi har chansen. Att vara tacksam över att vi får leva och ha människor runt oss som vi tycker väldigt mycket om. 

Det är sorgligt att det oftast är först efter att någon har dött som de får den uppskattningen de förtjänar. Kristian Borell, Diogo Jota och André Silva förtjänade att leva långa lyckliga liv samt uppleva den kärlek de fått efter sin död. 

Så till er som läser denna texten, krama dem ni håller kär, berätta för de ni älskar att ni älskar dem och ring det där samtalet till en gammal vän/familjemedlem ni tänkt att ni ska ringa innan det är för sent. För livet kan ryckas ifrån en när man minst anar det. Jag sitter på ett tåg till en god vän för en rolig helg ihop på festival och jag ska njuta varje stund jag får ihop med honom. Livet är för härligt och fragilt för att inte ta vara på varje stund. 

Obrigado Diogo. You’ll never be forgotten. You’ll never walk alone.