Jag och Liverpool Football Club

 Jag och Liverpool Football Club

På söndag kan Liverpool Football Club vinna sin 20nde ligatitel och den andra under min livstid. Jag har flera gånger fått frågan varför Liverpool FC blev mitt lag och jag har ingen tydlig förklaring likt många andra som ärvt det från sin förälder eller någon farfar/morbror etc. Jag har något vagt minne av att min pappa berättade om Champions League finalen 2005 när Liverpool låg under med 3-0 i halvtid mot AC Milan och hämtade upp det till 3-3 innan man vann matchen på straffar vilket jag fascinerades av. Däremot har jag ett starkt minne av när min morfar hade varit på en loppmarknad någonstans i Sverige medan han var på campingsemester och då köpte han en Liverpool FC tröja till mig. Den tröjan hade jag dag och natt under en knapp veckas tid. Jag vägrade att ta av mig den och det ledde till ett sjukhusbesök. Under denna vecka började jag få ondare och ondare i magen vilket gjorde att mina föräldrar trodde att jag fått i mig gluten (jag är glutenintolerant) men det hade jag inte. Jag hade fått ett fästingbett men det hade ingen sett för att jag vägrade ju att ta av mig min tröja så när den väl åkte av så satt en fästing där och märket var lika stort som omkretsen på ett vanligt ölglas. När detta skedde var jag kanske 6-7 år och sen dess har det varit Liverpool Football Club som legat mig närmast hjärtat. 

I den åldern så konsumerades fotboll främst via fotbollstidningarna Goal och Boing, dagstidningarna TTELA och Göteborgsposten, någon enstaka match på tvn och givetvis sportspegeln/sportnytt samt radiosporten. Jag brukade åka med morfar för att se Sjuntorps IFs a-lag både hemma och borta, ibland tog pappa med mig på någon IFK Göteborgs match eller så såg vi någon match med Ljungskile SK eller IF Elfsborg. Liverpool FC följde jag genom att konsumera dessa olika medier och resultaten följde jag via text-tv(använder fortfarande text-tv dagligen men det är främst för andra sporter än fotboll). Är inte helt säker på när jag såg min första match med Liverpool men jag minns att mamma lät mig sitta upp för att se Liverpool vinna med 8-0 mot Besiktas i Champions League säsongen 07-08 och jag minns hur jag följde 4-0 segern mot Real Madrid i Champions League säsongen därpå via radiosporten i mitt pojkrum. När jag växte upp hade vi inte kanalerna för att se Engelsk fotboll eller europeisk utan det blev att man såg någon enstaka match som gick på gratiskanaler eller hos morfar som hade betalkanaler. En match jag dessvärre såg var när Steven Gerrard som var min stora idol under uppväxten halkade mot Chelsea vilket i praktiken kostade oss ligatiteln säsongen 13/14. Den såg jag med pappa på Pitchers i Trollhättan, där såg jag oss även förlora mot Real Madrid säsongen därpå i Champions League. Så mitt aktiva supporterskap där man ser varje match med sitt lag startade rätt sent när jag jämför med mina kompisar och deras relation till deras favoritlag. 

Från och med Stoke FC-Liverpool FC i premiären säsongen 15/16 har jag inte missat en enda tävlingsmatch och endast missat en träningsmatch(mot AC Milan under VM i Qatar där LFCTV inte fungerade och inga andra streams fanns tillgängliga). Ibland har jag fått stänga av notiser och logga ut från telefonen för att kunna se matchen i efterhand pga förhinder medan andra gånger har jag sett matchen på min telefon under arbetstid eller kalas osv. Jag har varit på Anfield och sett dem spela 10 gånger där. Utöver det har det blivit en ligacupfinal på plats på Wembley mot Chelsea samt bortamatcher mot West Ham, Watford och AC Milan. Det är ett par hundratusentals kronor för matchbiljetter, flyg, boenden och andra resekostnader. Det är en kärlek som bara blir starkare med åren men det gör också ondare och ondare vid motgångar för varje säsong som går.

Det är inte rimligt att låta ett fotbollslag i ett annat land med amerikanska miljardärer som ägare styra ens mående totalt. En förlust sitter fysiskt kvar i flera dagar medan en seger oftast bara ger en glädje i några timmar. Rent rationellt så vet jag att jag borde sluta med det här men det går inte. Jag älskar den där klubben på ett sätt som är svårt att uttrycka i ord. Jag har aldrig varit i ett förhållande och upplevt hur det är att vara lyckligt kär så jag ska inte jämföra det med det. Det jag vet är att Champions League titeln 2019, vändningen mot Barcelona i semifinalen som tog oss till nyss nämnda Champions League final, Dejan Lovrens 4-3 mål i kvartsfinalen i Europa League våren 2016 när jag fick skrika i en kudde i min garderob för att inte väcka mina föräldrar (de vaknade nog ändå då jag hoppade och sprang runt på övervåningen) Premier League titeln 2020 och ligacuptiteln när jag var på plats är några av de lyckligaste stunderna i mitt liv och enligt vissa kanske det uppfattas som sorgligt men det gör inte jag. Livet går upp och ned med motgångar och medgångar i det privata livet men även om man tittar på världen ur ett globalt perspektiv där det finns extremt mycket elände som pågår. Då är det en stor trygghet att följa ett lag i vått och torrt som en vän som alltid är där. Ibland gör vännen dig väldigt besviken men du är tacksam att vännen finns där dagen efter igen. Konstanterna i livet är få, för vissa av oss så är det familjemedlemmar och nära vänner men de kan ryckas ifrån en alldeles för fort också. En annan trygghet kan vara en viss artists musik eller en tv-serie/film som du ser om och om igen. När livet känns svajigt så är det konstanterna man lutar sig mot och där är Liverpool en av de viktigaste i mitt liv.

När vi vann Champions League finalen 2019 så ringde mamma mig och frågade hur det kändes men jag kunde inte svara. Jag satt och hulkade för glädje tårarna slutade inte rinna så mamma frågade efter några minuter om vi skulle lägga på för att jag fick inte fram några ord. Premier League titeln 2020 som säkrades efter att Chelsea slog Manchester City såg jag  tillsammans med Hugo och då rann tårarna men det övergick fort till ett firande som pågick natten lång. 2022 på Wembley när vi vinner mot straffar mot Chelsea så svimmar jag nästan av efter att Kepa bränt sin straff för Chelsea. Det var en kombination av utmattning pga inte ätit på många många timmar, en fylla och en extrem nervositet. Efter den matchen så hade jag min bästa stund som Liverpool supporter på engelsk mark när vi firade på en pub ett stenkast från Wembley. Vi har vunnit fler titlar under både min livstid och aktiva tid som supporter men dessa tre stunder är de starkaste tillsammans med tidigare nämnda vändning mot Barcelona. Jag tror att det kommer att kännas ännu starkare på söndag när vi kan vinna ligatiteln på hemmaplan inför fulla läktare, till skillnad från säsongen 19/20 när det var spel inför tomma läktare på grund av pandemi-restriktionerna.  

Det är väl förlusterna och motgångarna som gör segrarna samt titlarna så starkt känslomässigt. Vi Liverpoolsupportrar ska inte klaga då det finns många många supportrar till lag som nästan aldrig vinner men denna texten handlar ju om mig och mitt supporterskap till Liverpool FC så de får ursäkta för nu. Säsongen 18/19 så vinner Manchester City Premier League med 1 poäng före oss där Vincent Kompanys mål från 30 meter på Leicester i omgång 37 fortfarande smärtar. City tog 98 poäng och Liverpool 97. För att ge lite kontext så vann Chelsea FC ligan 14/15 med 87 poäng, Manchester United med 89 poäng 12/13 och Leicester med 81 poäng 15/16. Säsongen 21/22 så vinner Manchester City med 1 poäng före oss igen, denna gången tar City 93 poäng och vi 92 poäng. Det som gjorde det ännu värre var att i minut 69 så ligger City under med 2-0 mot Aston Villa som då tränas av Steven Gerrard och deras 2-0 mål gjordes av den förre Liverpool spelaren Philippe Coutinho. I minut 81 leder City med 3-2 och vinner ligatiteln igen. Det där sitter kvar i en och det gör även Champions League finalen 2018 mot Real Madrid när Loris Karius målvakt i Liverpool är helt bedrövlig och Serigo Ramos skadar Mohammed Salah vilket tvingar honom att lämna matchen tidigt. Champions League finalen mot Real Madrid 2022 där vi skapar mängder med chanser och dominerade spelmässigt men går därifrån som förlorare.  

Det är inte bara de fotbollsmässiga motgångarna som sitter i de tårarna som rinner vid en eventuell titel utan det är motgångar i livet. Den där misslyckade tentan, det där jobbet man inte fick, den där nobben man fick av tjejen/killen man tyckte om och ja, ni kan säkert komma på fler exempel när livet inte känns så härligt. Det är det som gör att en seger för något så banalt som ett fotbollslag kan väcka såna extrema känslor hos en människa. Denna text blev väldigt spretig men det ju är supporterskapet och livet i stort också. 

Helgens måste I: Liverpool FC-Tottenham Hotspurs 17:30 på söndag.

Helgens måste II: Erik Nivas(och Håkans) sista When We Were Kings på Cirkus i Stockholm imorgon fredag. Har verkligen inte lyssnat på alla WWWK avsnitt men de jag lyssnat på har varit lysande som det brukar vara när Niva är involverad och WWWK-spelet är väldigt roligt att spela.

Helgens måste III: Helsingborgs IF-Kalmar FF 13:00 på söndag. Kalmar går som tåget i Superettan med 3 raka segrar och serieledning. HIF har inlett med 2 förluster och 2 segrar. Vi får se hur mycket jag kommer kunna se med svajig internetuppkoppling på tåget hem från Stockholm under söndagen.

Veckans Sjuntorps IF:  Oavgjort 1-1 mot Bosna FC i seriepremiären och nu på lördag är det Emtunga/Tråvad/Larv i hemmapremiären på Sjuntorpsvallens fantastiska gräs. Motståndarna vann sin premiär med 5-2 hemma mot Trollhättans IF men jag har ingen aning om vilken kvalite de håller. Ska man vara med i toppen så gäller det att åtminstone vinna sina matcher på hemmaplan (Magdeburg emot då som ledde Bundesliga 2 utan en seger på hemmaplan). Efter matchen vankas det traditionsenlig Sillsexa som jag tyvärr missar men hoppas att de får starta festen med 3 poäng!

Min twitter https://x.com/svanteC17

Min mejl svante317@gmail.com

Min instagram https://www.instagram.com/ssvantecorneliussonn/